Strukturerna är desamma.

Den här hösten skriver jag min kandidatuppsats i historia på ämnet "Den svenska feministiska rörelsen i ett transnationellt perspektiv." Främst så fokuserar jag på 70-talet eftersom det inte är särskilt studerat ur det här perspektivet inom forskningen ännu.

Men allt man läser har ju inte omedelbart med uppsatsämnet att göra, utan påminner om andra saker. Det som fångat mig mest är beskrivningen av hur kvinnor på 70-talet behandlades av staten och arbetslivet som en slags arbetskraftsreserv. När det var högkonjuktur skulle kvinnorna lockas ut ur hemmen och in i fabrikerna, men när konjukturen dippade neråt så var det kvinnorna som fick gå först eller som borde gå först enligt den dåvarande opinionen. Jobb var ju främst något för män, familjeförsörjare. Kvinnor hade ju (eller borde ha om de inte var helt misslyckade) någon som försörjde dem så de kunde ju gå när ekonomin knakade.

Om du känner igen dig i situationen att samhället, familj och vänner gärna ser att du har ett extraknäck "vid sidan av" som ses som en instrumental del i byggandet av det nya Sverige i arbetslinjens tjänst som alla vill ha när det är högkonjunktur eller arbetarbrist idag så är du troligtvis ungdom eller student.

Studenter är mer eller mindre tvungna att jobba vid sidan av studierna för att få ekonomin att gå ihop, och de flesta ungdomar klumpas automatiskt ihop med studenter av bara farten och behandlas på ungefär samma sätt (trots radikalt olika villkor i många fall). Vi förväntas trivas med jobb vid sidan av våran riktiga syssla, dålig lön, obekväma arbetstider och dålig arbetstrygghet. Om det går åt pipsvängen med jobben av en eller annan anledning kan vi ju alltid gå tillbaka till våran huvudsyssla på heltid: studierna (studielånen kan vi ju välja att blunda för under tiden).

Näringslivet, staten och arbetsmarknaden kan inte längre på samma hänsynslösa sätt utnyttja kvinnor som arbetskraftsreserv, så den söker nya, moraliskt acceptabla, grupper som kan agera arbetskraftsreserv. Kan inte svara för hur andra studenter och ungdomar känner, men jag börjar bli jävligt trött på det.

Lite länkar

Jag har läst en del bra, informativa och peppande sidor på nätet de senaste dagarna som jag tänkte sprida vidare här helt enkelt.

Amnesty om flyktingar i Sverige
Amnesty skriver om svensk flyktingpolitik, lite historia på ämnet samt om den aktuella lagstiftningen, om man klickar vidare hittar man även massvis med information om flyktingar i övriga världen, EU mm.

Vänsterpartiets FAQ om integration
Vänsterpartiet tar död på massa myter om den "farliga" invandringen.

FI i Stockholm om sin antirasistiskapolitik

Det jag känner mig mest hoppfull inför är att det är så många som verkar engagerade i den här frågan, jag hoppas att det håller i sig.

Och nu då?

I Måndags så befann jag mig (som halva Stockholm) på demonstrationen vid Sergels Torg. Jag hade gått runt med en liten klump av ångest i magen ända sedan valnatten när det stod klart att SD tog sig in i riksdagen. Det kändes rätt att gå, och efteråt så kände jag mig alldeles lugn i kroppen. Den 4:e Oktober kommer jag även vara med på demonstrationen utanför Riksdagen.

Frågan är, sen då? Jag startade den här bloggen med någon slags tanke om att dokumentera min egen aktivism, min egen personliga insats för att skapa det Sverige som jag vill leva i. Jag vill inte känna som jag gjorde inför det här valet, jag vill inte vara obeslutsam och tveksam, jag vill inte känna mig tvingad att taktikrösta istället för att rösta på det som jag verkligen tror på. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska gå till väga. Man kan engagera sig i ett politiskt parti, eller jobba utomparlamentariskt, eller både och. I dagsläget finns det flera olika partier som jag skulle kunna tänka mig att engagera mig i, och ett antal olika utomparlamentariska organisationer. Hur väljer man?

Jag tror inte på att stänga ute SD från utskotten, eller att unfrienda folk på facebook om de har röstat på SD. Jag tror att det är precis som med nazister. Om vi vill övertyga SD:s väljare och SD:s partimedlemmar om att deras lösningar inte är några lösningar så måste vi orka prata med dem. Personligen tycker jag det verkar skitjobbigt, men jag tror inte på någon annan lösning. Vi måste prata med dem, visa på felen och vi måste ha ett aktivt alternativ till SDs främlingsfientliga integrationspolitik. Det finns ingen som med gott samvete kan hävda att vi har gjort ett bra jobb när det gäller att integrera nyanlända i Sverige. Ensamkommande flyktingbarn har ingenstans att ta vägen, SFI är ett vandrande skämt, immigrationsverket är antagligen Sveriges mest oattraktiva arbetsplats (efter försäkringskassan) och vi låter välutbildade läkare och ingenjörer slösa sina kunskaper på att köra taxi och skura våra golv.

Det är ett sånt slöseri. Det är dags att vi gör något åt det och att vi gör något bättre. Vi ska ge alla som missnöjesröstade på SD ett bättre, humanare alternativ på invandringsfrågan och vi ska ge alla som kommer hit ett bra välkomnande och de resurser de behöver. Den sortens invandringspolitik är jag villig att tro på.

Fyra år till

Idag vaknade jag passande nog till grådaskig dimma, höstkyla och den sämsta tänkbara utgången i valet. Alliansen i majoritet, men utan egen majoritet för blocket, och SD i vågmästarroll.

Jag vet inte vad jag ska göra ännu, men jag måste göra någonting. Om fyra år vill jag kunna tänka tillbaka och säga att jag gjorde allt jag kunde.