Strukturerna är desamma.

Den här hösten skriver jag min kandidatuppsats i historia på ämnet "Den svenska feministiska rörelsen i ett transnationellt perspektiv." Främst så fokuserar jag på 70-talet eftersom det inte är särskilt studerat ur det här perspektivet inom forskningen ännu.

Men allt man läser har ju inte omedelbart med uppsatsämnet att göra, utan påminner om andra saker. Det som fångat mig mest är beskrivningen av hur kvinnor på 70-talet behandlades av staten och arbetslivet som en slags arbetskraftsreserv. När det var högkonjuktur skulle kvinnorna lockas ut ur hemmen och in i fabrikerna, men när konjukturen dippade neråt så var det kvinnorna som fick gå först eller som borde gå först enligt den dåvarande opinionen. Jobb var ju främst något för män, familjeförsörjare. Kvinnor hade ju (eller borde ha om de inte var helt misslyckade) någon som försörjde dem så de kunde ju gå när ekonomin knakade.

Om du känner igen dig i situationen att samhället, familj och vänner gärna ser att du har ett extraknäck "vid sidan av" som ses som en instrumental del i byggandet av det nya Sverige i arbetslinjens tjänst som alla vill ha när det är högkonjunktur eller arbetarbrist idag så är du troligtvis ungdom eller student.

Studenter är mer eller mindre tvungna att jobba vid sidan av studierna för att få ekonomin att gå ihop, och de flesta ungdomar klumpas automatiskt ihop med studenter av bara farten och behandlas på ungefär samma sätt (trots radikalt olika villkor i många fall). Vi förväntas trivas med jobb vid sidan av våran riktiga syssla, dålig lön, obekväma arbetstider och dålig arbetstrygghet. Om det går åt pipsvängen med jobben av en eller annan anledning kan vi ju alltid gå tillbaka till våran huvudsyssla på heltid: studierna (studielånen kan vi ju välja att blunda för under tiden).

Näringslivet, staten och arbetsmarknaden kan inte längre på samma hänsynslösa sätt utnyttja kvinnor som arbetskraftsreserv, så den söker nya, moraliskt acceptabla, grupper som kan agera arbetskraftsreserv. Kan inte svara för hur andra studenter och ungdomar känner, men jag börjar bli jävligt trött på det.